Bl4tz4eIYAA2luZImorgon, den 24 april, var det ett år sedan olyckan I Bangladesh inträffade. Det var en händelse som satt sina spår inom modeindustrin, inte bara för att 1133 människor dog utan också för att det blev en fråga om vem som faktiskt tillverkar kläderna. Fler veckor efter händelsen var det flera stora klädmärken som fortfarande inte visste om de hade någon produktion i fabriken.

Denna internationella kampanj uppmanar således konsumenter världen över till att ställa sig frågan “vem tillverkar mina kläder?” men också att ta sina kläder ut och in (med hashtag #insideout) för att belysa fråga ytterligare.

För mer information se http://fashionrevolution.org/

Det här är det sista blogpostet på den här bloggen. På grund av tidsbrist så kommer jag inte fortsätta skriva om det här ämnet men uppmuntrar alla till ett fortsatt medvetet levende!

  

Advertisements

Photo-5

Igår var jag och volontärade lite på Naturskyddsföreningens klädbytardag här i Östersund. Det var ett väldigt trevligt event, kul att träffa lite nya människor och engagera sig lite för något bra. Cissi som arrade hade satt upp information som också motiverade till mindre konsumtion.

Arrangemanget, som går av stapeln varje vår och höst här, var välbesökt med hela 85 personer, vilket i runda slängar blir nästan 500 plagg att byta. En riktig fest för den miljömedvetna som vill uppdatera garderoben lite!

Själv var jag nöjd när jag därifrån med fyra nya plagg att hänga i garderoben.

Tidningen som jag frilansar för lite, Länstidningen, var också där och skrev ett reportage som man kan se här.

 

Nu har jag bloggat i nästan ett år. Själva skrivandet går lite fram och tillbaka, precis som motivationen och amibitionsnivåerna förändras med tiden. Experimentet som sådant, att hålla mig till ekologiskt, går ändå bra. Det kräver lite engagemang och jag har blivit mer medveten om hur modeindustrin ser ut och vilka kanaler som finns sedan jag började. Så på sätt och vis är det en framgång.

Först tänkte jag bara hålla mig till ekologiska produkter men rättviseaspekten är, också i och med olyckan i Bangladesh, väldigt aktuell inom modebranschen. Att både organisationer och företag faktiskt engagerat sig mer i frågan de senaste åren känns ändå hoppfullt.

Självklart uppstår konflikter inom mig, tex när jag häromdagen köpte några ekologiska basplagg på Lindex, utan att egentligen veta vart de är producerade. Lindex har en etikpolicy som bland annat skall motverka korruption och de arbetar för transperens men det står ingenting om rättvisa villkor eller löner för arbetarna på deras hemsida.

Som enskild konsument så vet jag att jag kanske inte har så stor påverkan, dessutom köper jag kläder väldigt sällan, men när jag väl gör det så vill jag kunna välja rätt. Ibland får man kanske nöja sig med att bara ta ett steg i taget. Jag tror, naivt nog kanske, ändå på konsumentmakt.

thumb-rollover

Det lättaste sättet, speciellt när man bor i en mindre stad, är ändå kanske att köpa ekologiska kläder över internet. Där finns de medvetna eldsjälarna med sitt lager hemma i garderoben, de som faktiskt gör saker de tror på. Minus med att köpa över internet det är givetvis att man inte kan prova någonting, vilket för oss med ojämn figur blir lite av en utmaning. Men kampen fortsätter.

 

L'Wren ScottDöden är ofrånkomlinglig för oss alla men när den sker efter eget initiativ och kanske i synnerhet av någon som “verkar ha allt” är den på sätt kanske än mer fascinerande. L’Wren Scott, den upphöjda modellen, designer och tillika Mick Jaggers flickvän, begick självmord i sin lägenhet i New York för några dagar sedan och även om jag inte var särkilt familjär med hennes verk innan hennes död så har hennes öde ändå fascinerat mig. Varför begår någon som har de attribut som samhället kanske hyllar som eftersträvansvärt denna handling? Hon var vacker, smal, framgångsrik och erkänd.

Hennes självmord har fått mig minnas det av Alexander McQueen för några år sedan och jag kan inte annat än att fundera över vad som driver människor inom modebranschen till dessa handlingar. Visst sker det självmord i alla yrkeskategorier men jag undrar om inte modevärldens ytlighet och själslösa tomhet varit bidragande orsaker. Kanske är det samma tomhet som överlag driver människor att ta sitt liv, bristen på äkta connection med sin omvärld. Oavsett så är L’Wrens öde inget annat än en tradgedi.

BillSåg den fantastiska dokumentären om modefotografen Bill Cunningham på Netflix häromdagen. Även om jag hört talas om honom tidigare så visste jag inte mer om den här underbara gubben än att han jobbar på New Yorks Times. Det visade sig att han sedan 60-talet har har cyklat runt på New Yorks gator och fotograferat människor för att plocka upp trender. Han är verkligen ett riktigt original!

Dokumentären framställer honom som en väldigt positiv person men också med ett vissa hemligheter, dessa är han dock snabb med att skämta bort eller undvika på ett kanske typiskt New York-sätt. Han verkar vara en person med stark integritet och en otrolig arbetsmyra!

Det som är inspirerande med Bill är hans ständiga studie om stil och mode. Han är klockren på att återberätta vart olika stilar kommer ifrån och när de går igen och ja, han är verkligen ett riktigt mode-orakel som plockar upp trender redan innan de blivit en trend. Men det mest fantastiska med honom är hans inställning till mode. Han verkar inte bry sig om vem det är som han på sig vad utan det är själv kreationen som kommer fram, han är också intresserad av det funktionella, det som är användbart för alla och inte på en bara på en catwalk. Stor respekt för det!

Dessutom bor han som en riktig konstnär, i ett litet rum utan dusch och kök, på en säng han byggt själv omringad av arkivskåp där han bevarar alla foton han någonsin tagit. Minst sagt en raritet nu för tiden och man får lite ont i hjärtat när man i filmen får veta att han kanske skall flytta till en nybyggd lägenhet utan själ.

Bill har verkligen bidragit med en ovärderlig kulturhistorisk skatt till världen. Man känner att man vill att han skall leva länge (han är ju ändå över 80 år nu) så att denna kunskap inte går förlorad.

Videobloggen han har på NY Times kan man kolla in här.

Såg HM:s nya reklam med David Beckham häromdagen och Beckham må vara bildskön men det fick mig ända att börja fundera. Om man nu har nått den stjärnstatus som Beckham gjort, varför tar man då inte ansvaret och gör reklam för företag med bättre villkor? Onekligen har han makten att påverka opinionen och människors konsumtionsbeteende, han behöver säkerligen inte heller vara rädd för att bli utan uppdrag, så varför inte ta det ansvaret? Reklamen lämnade mig aningen irriterad.

I en artikel i DN läste jag dessutom att HM betalar en miljon i minuten för att visa reklamen på Super Bowl i USA. Helt sjukt mycket pengar! Nej, lite skam får nog Beckham ändå ta när han gör den här sortens reklam.
DavidBeckhamHM

Jorden har verkligen tillräckligt med resurser för att vi skall kunna skapa det vi vill av det som redan finns. Att återvinna och göra om från olika material är både snyggt och hållbart. Just smyckesdesin är något jag fastnat för lite extra den senaste tiden och av en slump sprang jag över Anjas Skavanker på facebook. Det hon skapar är mycket inspirerande.

Att just återanvända och re-designa är några principer som Anja arbetar efter. Denna svenska reser runt i världen och hittar material som hon sedan gör om till vackra smycken. Hon kommer ursprungligen från den svensk västkusten, har bott i San Fransisco men nu slått sig ner i Mexiko city.

Kika gärna in hennes grejer här.

anja2anja